Resorna

Expedition Afrika

Våra nätter i Afrika bjöd på en magisk känsla av tidlöshet, sent på kvällen smög vi oss ut mot vattenhålet. Snart skulle giraffer, vattenbufflar och nos-hörningar dyka upp. Det rasslade till i buskarna i närheten och vi låg tryckta mot marken när den första gästen var i antågande. En gigantisk giraff lunka-de sakta fram och knäböjde vid vattenhålet för att dricka. Därefter kom två noshörningar, en mamma med sin unge. Det enda vi såg var siluetterna av djuren i månens sken, men att bara ligga där och känna närvaron av de vilda afrikanska djuren var en oförglömlig känsla...

Här gosar vi med ett vårtsvin vid namn "Pumbas kompis". Hon fick heta det efter att Disneys film team träffat henne under deras rek resa här inför filmen Lejonkungen. Hon charmade teamet så mycket att hon blev förebilden för den tecknade Pumba i filmen...

Näbb mot näsa lekte vi med maraboustorkungen Jacob. Han var mycket försiktig med sin stora näbb så att vi inte blev skadade, och vi kunde höra små kuttrande ljud när han svängde pinnen fram och tillbaka. Jacobs historia var lite sorglig, han hade blivit kidnappad för att vara med i en filminspelning, filmen blev aldrig av och en viltrehabiliterare kontaktades då filmteamet inte längre ville ta hand om honom. Jacob skulle nu tränas inför att släppas fri. Vi pussade honom på näbben och önskade lycka till!

Efter en regnig natt med knappt färdbara vägar tog vi oss efter mycket stök fram till ett par som räddat och fött upp en zebraunge. Jillali som hon passande hette (torka på swahili), hade hittas svag och övergiven då paret fann henne. Nu mådde hon mycket bättre och var så stor att det snart var dax för henne att bli fri. Det var en lite speciell känsla att mata en zebra med en flaska saft!

Bonsais favoritlek gick ut på att vi skulle hålla henne i hornen då hon svingade i väg oss flera meter. Hon gick fritt på ägorna runt hennes upphittare och surrogatfamilj. De berättade att det var ganska så omständigt att föda upp en giraffunge eftersom hon var så stor. Till en början ville Bonsai ligga i sängen vilket hon fick, men efter hand fick det bli lite andra rutiner...

Att dyka och filma i Tanganyikasjön var både spännande och magiskt, under ytan blev vi häpna av den speciella naturen. Stora karga stenblock höjde sig majestätiskt från en vit sandbotten. Till detta var vi omringade av tusentals färgglada ciklidfiskar, de vi kommit för att filma.  Sjön är världens näst djupaste sjö (1.470 meter!) och är till stora delar fortfarande outforskad...

Att öronmärka en vild noshörning är lite riskabelt. Vi trodde att den skulle vara helt sövd vid ingreppet, men icke. Den var på benen och gruffades en hel del och var bara halv sövd. Plötsligt blev den otroligt stark och viltväktaren skrek att vi måste avsluta. Snabbt som blixten hann vi precis bli klara och sprang till våra jeepar i närheten...

Digbit och Omni var bästa kompisar, trots att den ena var en noshörning och den andra ett vårtsvin. De gjorde allt tillsammans, badade, åt och sov ihop. Vi blev vid ett tillfälle jagade av Omni, något han fann mycket roligt då han visste att han hade ett rejält horn att skrämmas med. De båda var omhändertagna efter att deras mammor övergett dem, och tur i oturen hittades de samtidigt så att viltväktarna kunde sätta ihop dem!

Expedition England

Vi hade länge längtat efter att få besöka det land som kommit längst inom viltrehabiliteringen. Även om vi hade det i bakhuvudet när vi klev in på S:t Tiggywinkle,världens största viltsjukhus, så hade vi aldrig anat att det var som att besöka ett sjukhus för människor! Här tas 10.000 vilda djur om hand varje år och de klarar ca 75procent av fallen.

En liten rävunge vid namn Twiggy får mat, hon hade skadat foten men skulle bli helt återställd.

Här är sjukhusets grundare Les och Sue Stocker, som vi blev mycket goda vänner med. Les Stocker har skrivit flera böcker om viltrehabilitering och sjukhuset är en av de i världen som kommit längst inom ämnet.

Vi besökte också ett sälsjukhus, RSPCA i Norfolk. Här var vi med och hjälpte till vid behandlingar och frisläppningar. Vi har på bilden fullt sjå med att fånga in och väga de olika sälarna.

En annan eldsjäl var William Seal som startat en räddningsstation för paddor och grodor. Han har tillsammans med sina volontärer b.l.a. byggt grodtunnlar på trafikerade vägar så att grodorna kan passera i tunnlarna stället. "The Toad-patrol" har under åren räddat tusentals paddor och grodor. Här är vi med gänget på ett nattligt räddningsuppdrag ... (Det hade förmodligen varit bättre att ta bilden på dan ...)

Pudgy, var en liten oförglömlig grävlingsunge vi träffade på vår filmresa i England. Hon hade hittats livlös på en kulle och hade kraftig lunginflammation. Personalen på Vale wildlifehospital trodde inte hon skulle överleva. Döden var nära vid ett tillfälle, men som ett mirakel klarade Pudgy krisen. När vi lämnade Vale och klappade Pudgy farväl så var prognosen god för att hon skulle klara det!

Expedition USA

Vi bilade runt i USA för att besöka olika wildlife-rescues och filma. En oförglömlig liten varelse var Gangster. Han var en tvättbjörnsunge och full av lek och gos. Han hade hitats irrande på en väg och fått hjälp. Vi matade honom med mjölkersättning och tog en liten promenad efter maten...

En dag hyrde vi en flodbåt och gav oss ut på magiska Crystal River. En flod som indianerna för länge sedan färdades till för att begrava och hedra de döda. I floden mötte vi en av våra absoluta favoritdjur, manaterna! Vi välkomnades under ytan av en stor hona och hennes unge. Ungen simmade fram till oss och ville att vi skulle klia henne under labbarna och på sidan. De är otroligt vänliga och sociala djur. Trots att de är helt vilda tycker de om att umgås med oss människor, tididgare har de varit på utrotningens gräns men är i dag helt fredade.

Längre in i floden hittade vi de klara underjordiska källorna som också gett floden sitt naman, Crystal River.

I Miamis hamn besökte vi Pelican Harbor rescue station. Här  hjälpte vi till med att mata och hjälpa skadade pelikaner. Otroligt vackra fåglar med mycket charm och stor näbb. Ett vanligt problem är att pelikanerna får i sig eller fastnar i fiskeredskap. Eftersom pesonalen på Pelican harbor varje dag matar pelikanerna på bestämda tider, så kommer de flesta av dem på besök för att få en mumsbit. Då kan också skador och eventuella fiskeredskap som pelikanerna fastnat i upptäckas och åtgärdas...

Expedition Australien

Resan till Australien kändes oändlig, men när  vi väl kommit dit med alla våra filmprylar var det verkligen mödan värt! En otrolig natur, spännande och fascinerande djur och dessutom jättetrevliga människor.

Här arrangeras frisyren av en flygande hund, de här "ungarna" var både lekfulla och kloka och snart var de stora nog att få komma till en frisläppningsbur. Flygande hundar är inte släkt med fladdermösen som man kan tro, men är som fladdermössen aktiva på natten. Sent en kväll beskådade vi när flera hundratusentals flygande hundar lämnade regskogen för att ge sig ut och söka sin favoritföda, frukt!

Vi var ute och skulle filma termitstackar när vi höllt på att gå rakt in i den här spindeln...

En trädkänguru hade vi aldrig sett förr, de skiljer sig ganska mycket från vanliga kängurus eftersom de lever i träden och ser helt annorlunda ut.  Suzy som vi träffade, hade hittats skadad men levande i mammans pung, en bil hade dödat mamman, ett alltför vanligt problem också i Australien. Suzy hade två favoritplatser, den ena var i ett speciellt träd och den andra var under Margos (hennes surrugatmamma) tröja. Här får hon lite nam-nam innan hon ska ge sig ut och klättra ...

Vithajsexpeditionen tillsammans med den legendarisske hajforskaren Rodney fox var ett äventyr för sig . Efter nästan ett dygns resa med det vackra expeditionsfartyget " Falie" närmade vi oss ögruppen Neptune Island. Knappt hade vi hunnit ankra innan vi hörde en av expeditions-medlemmarna ropa; vithaj i sikte, vithaj i sikte! Snabba var vi att fixa film och dykutrustning ...

I burar sänktes vi ner 22 meter till botten, och det var en pirrande känsla då den första hajen skymtade långt bort i det djupblå vattnet.

Vi hjälpte även till att märka hajarna, vilket är viktigt så att Rodney och hans team kan följa upp hur många som kommer tillbaka år från år och vem som är vem.

Vithajarna håller sig kring öarna för att där finns gott om sjölejon, vilka utgör en del av vithajens föda. Vithajen är lite mystisk, ingen har fortfarande fått klarhet i var ungarna föds eller bevittnat en vithajsfödesle. Honor och hanar är heller inte tillsammans, vilket man delvis tror beror på att honorna föredrar kallare vatten än hanarna då de har tjockare skinn. Det var bara hanar vi träffade under expeditionen. Den största vi filmade döptes till Bruce och var 5 meter lång, honorna blir i regel större än hanarna.

Vid ett tillfälle drämde en haj rakt i iburen med sån kraft att vi alla åkte som vantar därinne. Det var en otrolig känsla att få komma nära dessa vackra och fascinerande varelser...

Att hänga utanför buren för att få den här bilden var lite vanskligt, men vi hade ju kunniga hajexperter med oss...

Rodney och hans team kämpar hårt för att göra en mer rättvis bild av vithajen, b.l.a geom forskning och information. De har ju haft ett oförtjänt dåligt rykte ända sedan hajen filmera kom. Rodney själv var med och gjorde den legendariska Spielbergfilmen "Jaws" eller "Hajen", men hade aldrig trott att genomslagskraften skulle bli så stor negativt för vithajarna...

Genom sina resor tar de med människor ut för att lära dem mer om vithajen. Man kan också hjälpa vithajarna genom att adoptera en eller fler. Det är t.e.x. en rolig men också välgörande födelsedagspresent! Gå in på www.sharkfoundation.net eller www.rodneyfox.com.au så hittar du mer information om Rodney Fox och hans teams arbete samt hur du ska bära dig åt. Där finns också bilder på adoptionsbarnen...