Vem bär ansvaret ?

Ansvaret för den svenska miljöräddningstjänsten vid oljeutsläpp fördelas idag mellan flera statliga, regionala och lokala myndigheter.

Räddningsverket skall samordna verksamhet inom räddningstjänsten samt utöva tillsyn över den kommunala räddningstjänsten. Räddningstjänsten bistår, vid behov, kommuner med personal och med materiel från de regionala oljeskyddsförråden. Enligt lagen och förordningen om skydd mot olyckor har kommunerna rätt till viss ersättning av staten för de kostnader som kommunerna drabbas av i samband med utsläpp av olja, eller andra skadliga ämnen, och de efterföljande saneringsinsatserna.

Kustbevakningen skall inom Sveriges sjöterritorium – med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren – samt inom Sveriges ekonomiska zon svara för räddningstjänsten, när olja och andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet. Denna skyldighet regleras i Lagen om skydd mot olyckor. Kustbevakningen har också till uppgift att bland annat övervaka efterlevnaden av nationella och internationella regler till skydd för den marina miljön.

Sjöfartsverket har huvudansvaret för åtgärder som syftar till att förebygga oljeutsläpp från fartyg och olyckor till sjöss. När olyckor inträffar skall Sjöfartsverket, enligt Lagen om åtgärder mot förorening från fartyg, se till att åtgärder vidtas ombord för att så långt som möjligt förhindra eller begränsa oljeutsläpp.

Naturvårdsverket är central miljömyndighet och skall bland annat göra uppföljningar av miljöeffekter av oljeutsläpp. Naturvårdsverket har ett avtal med IVL Svenska Miljöinstitutet AB som innebär att institutet upprätthåller en så kallad oljejour, där kommuner m.fl. kan få råd om sanering av olja. Oljejouren bistår med expertstöd åt Naturvårdsverket och andra myndigheter vid olyckor med olja till havs och inlandsvatten.

Enligt Lagen om skydd mot olyckor skall kommunerna svara för räddningstjänsten inom sitt område. För att det skall betraktas som räddningstjänst måste det föreligga behov av ett snabbt ingripande. Olja som hotar att nå stränderna betraktas normalt som skäl för räddningstjänst. Om oljan redan nått stranden och skadan inte kan förvärras är insatsen en fråga om sanering. Oljesanering av stränder är inte reglerad i någon författning, men praxis är att kommunen ansvarar för sitt geografiska område.

Enligt Lagen om skydd mot olyckor får regeringen föreskriva, eller i särskilda fall bestämma, att länsstyrelserna övertar ansvaret för den kommunala räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. Detta kan ske exempelvis vid stora oljeolyckor. Om räddningsinsatserna även omfattar statlig räddningstjänst skall länsstyrelserna svara för att insatserna samordnas.

På räddningsverkets hemsida kan kommuner även ladda ner "pärmen" "Kommunens oljeskydd". Syftet med pärmen är att ge räddningstjänsten och miljökontoret i kommunen råd vid bekämpning av en stor oljeolycka (>10 000 ton), men gäller även vid vanliga oljeolyckor. Pärmen skickades ut till berörda räddningstjänster, miljökontor och länsstyrelser under mars 2006. Uppdateringar till pärmen publiceras på den hemsidan.

Ovanstående information är hämtad från räddningsverkets hemsida; www.raddningsverket.se Besök deras hemsida om ni vill läsa mer om ansvaret gällande oljeutsläpp.

Oljedrabbade djur ...

I dagsläget ingår inga planer för omhändertagande av oljedrabbade djur. Dels för att den generella inställningen är att de ekonomiska kostnaderna inte lever upp till godtagbart resultat, d.v.s. man tycker inte att det är ”värt” att rädda djuren. Men kanske framförallt för att det inte finns någon organiserad plan för det, eller någon etablerad organisation som tar på sig uppdraget. Som vi tidigare nämnt så finns det viltrehabiliterare runt om i landet, privatpersoner eller ideella föreningar, som på ”gräsrotsnivå” brukar ta på sig att tvätta oljedrabbade djur. Men så länge det är ideellt så räcker inte resurserna långt, vilket leder till att arbetet står kvar på gräsrotsnivå. Det är alltså lite av ett moment 22 – föreningarna får inget kommunalt stöd för att de är för små, och så länge de är för små kan de inte leva upp till kommunernas krav!

Vår förhoppning är att vår handbok (finns att ladda ner som pdf. klicka på länken) på sikt ska kunna hjälpa de som vill rädda djuren. Dels genom att försöka ändra attityden till att det är ”värt” att rädda dem, och dels genom att ”lyfta” arbetet från gräsrotsnivån, så att även räddningsinsatser för de drabbade djuren ska kunna få ekonomiskt stöd.